tisdag 15 oktober 2013

Sjätte sinnet.

Vet inte om jag pratat om det här förut. Eller jag vet att jag pratat om det med mina närmsta vänner men jag vet inte om jag skrivit om det i bloggen tidigare. Kanske. Kanske inte. Ni får stå ut med att höra mina tankar flera gånger om för det är ju så hjärnan funkar, den maler runt och runt och runt.

Jag tror på ödet och jag tror att Meja har något utöver det vanliga. Jag tror att hon har ett sjätte sinne eller vad man nu vill kalla det för. Och jag tror att vägen hit har förberetts oss på något sätt. Varför är den stora frågan som återstår att se om vi någonsin får svaret på.

Det här vet jag att jag berättat: Meja har sedan tre års ålder velat raka av sig håret, velat ha samma frisyr som sin pappa och påtalat det vid flera tillfällen. Så när det vara dags att tappa håret var det aldrig något märkvärdigt, hon ville raka sig och hon var glad.

Meja har dessutom alltid varit en matglad, rultig liten tjej. En liten köttbulle helt enkelt! Hon hade alltså rätt mycket att ta av när hon blev sjuk. Om hon varit mager innan undrar jag om det hade funnits något som helst kvar av henne...

Vi hade en liten hund, Enzo, som vi bara några veckor innan beskedet lämnade bort pga att jag själv mådde dåligt och ingen av oss tyvärr hade orken eller tiden för en hund just då. Tänk om vi hade haft kvar Enzo mitt upp i allt också? Hur mycket jag än önskar så hade det aldrig gått.
Lilla fina Enzo, som jag saknar dig. 
Nicke drömde några nätter innan beskedet att han var tvungen att släppa ett av sina barn vid en tsunami och att han blev tvungen att släppa Meja...

Jag har själv varit en del på sjukhus och även haft posttraumatisk stress med fobi för sjukhus vilket jag varit tvungen att arbeta en del med. Bland annat med KBT och kände mig konstigt nog direkt rätt "hemma" i miljön och även allt runtomkring med försäkringskassan m.m.

Jag var även inne i en depression några månader innan detta och har hållit på fram och tillbaka sedan min "olycka" i mars 2010 att hitta rätt antidepressiva. Någon vecka innan Mejas diagnos märkte jag att mina nya tabletter faktiskt hjälpte! Jag var uppe ur svackan och mådde rätt bra! Det var länge sedan, eftersom jag hela tiden antingen varit under ytan eller bara jäms med och legat på den där raka trista mittlinjen. När Meja fått sin diagnos ringde jag min läkare och berättade att tabletterna funkade, kors i taket och att jag skulle fortsätta med dem!
Och jag är övertygad om att om jag inte haft dem skulle jag gått under fullständigt!

Familjens bästa vänner, som vi på senare år umgåtts mycket med, semestrat ihop med och numer bor grannar med, har haft möjlighet att ställa upp på ett sätt som ingen annan kunnat. Och att det funkat just nu när det behövdes måste på något sätt också vara ödet.
Mamman, min bästa vän Sandra, har kunnat hämta barn då vi inte kunnat. Tagit hand om dem och funnits där då vi inte kunnat. Det här betyder oerhört mycket eftersom barnen känner sig trygga där, känner sig trygga med dem som personer och leker där nästan varje dag i alla fall. Det blev alltså inte så stor skillnad för dem. Inte så stor som det skulle kunna ha blivit om olika personer hämtat varje dag och de skulle fara än hit och än dit.

Meja förstod från dag ett hur dålig hon var, hon har inte en gång gnällt över att hon inte velat vara på sjukhuset. Hon visste från början att hon själv måste hjälpa till för att bli frisk, utan diskussion. Hon kände sig som hemma på Q84 direkt.
Hon har gjort allt som hon varit tvungen att göra nästintill utan minsta pip. Hon har hatat koksaltet de sprutar in i slangarna för att hålla rent från blod och mediciner. Det har varit det största problemet tror jag, att det luktar/smakar illa, trots att det går direkt in i blodet. Allt annat har hon gjort och varit jätteduktig verkligen. Även om hon varit ledsen och orolig ibland så har det snabbt gått över.

Tills nu. Man märker hur hon börjar ledsna på allt detta. Hon vill fortfarande vara kvar på sjukhuset, för hon har ont och behöver morfin, hon sa själv att hon tror två dagar till ;). Men sen vill hon hem. Hon vill vara klar med hela behandlingen nu!
Hon är inte lika medgörlig längre, hon tittar surt på läkaren och sköterskorna, hon är mycket mer svårflirtad och rätt grinig. Hon är riktigt less! Och hon har min fulla förståelse!
(Strålningen går fortfarande bra och den vet hon att hon måste genom).

Men jag tror att hon känner sig färdig. Hon känner sig bättre och jag undrar om hon inte känner att dumtumören har stuckit sin kos. Hon vill bli frisk och bara vara en vanlig tjej på dagis som nästa höst ska börja skolan! ❤ Åh vad jag önskar att hon har ett sjätte sinne....

Det första hon sa imorse var nämligen:

-"Mamma, jag vill inte ha rakat hår längre. Jag vill inte ha som pappas frisyr. Det ville jag när jag var tre. Nu vill jag ha tillbaka mitt långa hår."

Draken har blivit pytteliten, ligger ner och snart sticker vi ner svärdet och vrider om tills han försvinner alldeles. Sen är han aldrig mer välkommen tillbaka!!!

PS. Ni som inte sett filmen "Paul & draken", http://vimeo.com/54352642, bör göra det. Det är en animerad film om cancer, med varken tal eller text. Meja och jag gillar den mycket, hennes syskon oxå!








16 kommentarer:

  1. Hon är nog ett mirakel den söta lilla Meja! Hoppas hoppas hoppas hon känner rätt nu. <3

    Kramar från Finland

    SvaraRadera
  2. Nu föll tårarna här och jag finner inga ord men att hon är enastående lilla lilla Meja.Ja ödet är bra konstigt massa massa kramar Gunilla <3

    SvaraRadera
  3. Ja nu får det vara nog och draken ska dödens dö och aldrig återuppstå.
    Mejas hår ska växa ut och spring i benen bland kompisar ske. Lek och glädje fylla hennes knopp då friskheten åter inta Mejas fantastiska kropp!
    Kram Inger <3

    SvaraRadera
  4. Åååh lilla tappra Meja!! Jag bara längtar tills jag får läsa: Nu är Meja färdigbehandlad, nu är hon frisk <3 Hoppas hoppas att den dagen är nära nu!! All lycka i världen till er, många kramar från Jennie

    SvaraRadera
  5. Tror precis som du Ina på ödet! Kanske låter knäppt,men jag har varit med om lite för mycket,för att kalla det för tillfälligheter! Som jag skrivit här förut,så tror jag att Meja är en gammal själ i en ung kropp! Jag hoppas innerligt att Meja ska bli frisk och att du,Ina,kommer att skriva en bok om er resa!!! Ha det bäst! KRAMAR/LENA

    SvaraRadera
  6. Tror också på det du skriver! Härliga Meja! <3 Hon har verkligen berört mig. Kram på er
    /Ann

    SvaraRadera
  7. Vet inte riktigt vad jag tror på men hoppas innerligt att du har rätt om Mejas sjätte sinne.

    Ända sedan jag började följa din blogg har jag kännt och trott på att Meja kommer bli frisk. Hon har en sån levnadsglöd i sina fina ögon och så många underbara människor omkring sig.


    Kram

    SvaraRadera
  8. Så härligt och fint skrivey! Meja är en fighter i mina och mångas ögon, klok och smart tjej, nu önskar vi alla att det sjätte sinnet visar på en snar friskhets glimt snabbt :) vilket jag tror drn precis gjort :)

    SvaraRadera
  9. Hoppas nu att eländet vänder snarast, så Meja och du kommer hem
    Och hoppas verkligen du skriver en bok om er resa. Du Ina är
    Otroligt duktig på att skriva.

    SvaraRadera
  10. Ina. Nu citerar jag från din text :"Meja förstod från dag ett hur dålig hon var, hon har inte en gång gnällt över att hon inte velat vara på sjukhuset. Hon visste från början att hon själv måste hjälpa till för att bli frisk, utan diskussion."
    Jag har ibland undrat, för mig själv men aldrig vågat ställa en så känslig fråga, över just det du skriver i citatet ovan. Där kom svaret på min tysta undran. Tack fina Ina!

    Som någon annan skrev i sin kommentar om Meja:
    "Hon är nog ett mirakel" Jag håller verkligen med om det.Meja är verkligen en unik liten tjej. Hon fixar det här, det är jag övertygad om. Hon är värsta kämpen vilket många, inkl. jag själv, ofta uttryckt i kommentarerna. Alla som kommentarer, vare sig vi känner henne/er IRL eller inte har tagit henne till sitt hjärta. Likaså dig Ina för att inte säga hela familjen.

    Jag är så glad att du skriver inlägg så ofta som du gör och om det blir en upprepning gör det inte ett dugg. Är tacksam för att du berättar så öppet om hur läget är för Meja. Själv tittar jag in här flera ggr. om dagen. Tror fler än jag gör det faktiskt. Ni finns i mina tankar många gånger om dagen och jag tror att det är likadant för andra som läser här.

    Ett sjätte sinne. Ja, det tror jag att många har. Kanske inte all men många. Jag tror mig ha det själv i vissa situationer och jag känner fler som har det. Meja verkar alldeles säkert ha det. Härligt att hon vill ha håret tillbaka igen. Då har hon bestämt sig.

    Tack för ett fantastiskt inlägg och en fin berättelse ur ert liv. Kram Nina

    SvaraRadera
  11. Jag ber till gudarna, allihopa om ni finns, låt meja bli frisk! Kram

    SvaraRadera
  12. Så underbart fint skrivet,tårarna gick inte att hålla tillbaka...ni är speciella,det är ni verkligen,och tack till dig Ina som hittar styrkan att dela med dig allt mi går igenom,du förstår inte hur starkt vara det är! Jag ber för er,ber att Meja snart får sitt hår tillbaka och får åka hem till sin familj,sitt dagis och sin vardag där sladdar,sjukhus och det onda inte finns längre. Tänker på er/ jasmina

    SvaraRadera
  13. Så fint skrivet och jag hoppas hon har rätt! Jag hoppas ni snart slipper sjukhuslivet och får komma hem för alltid. Tänker på er ofta och läser här inne då och då måste säga att du är så stark som uppdaterar ofta och mycket. Ni kommer klara det här! Stor kram

    SvaraRadera
  14. Oj oj oj...nu rinner tårar igen. Så fint! Och ja..nu får det vara nog. Fina Meja ska få långt hår igen!
    Kram!
    / malinedlund.blogg.se

    SvaraRadera
  15. Älskade fina lilla Meja,... klart att du ska få ditt fina långa hår igen, åh under tiden finns ju minsann fina peruker i riktigt människohår ;) <3 / Ewelina

    SvaraRadera
  16. Konstigt hur livet pusslar ihop sig på något sätt. Även om bitarna inte ser ut att hänga ihop så blir det ett mönster man känner igen när man lagt dom. Go for the dragon!!!!

    /Karin

    SvaraRadera