Jag vill veta. Jag vill lära mig. Jag gillar att plugga. Men varför kan jag inte bara låta det vara? Låta varje dag komma och gå, vara i nuet? Varför måste jag hela tiden blicka framåt?
Det hjälper ju ingen att jag lär mig om forskningen kring neuroblastom. De som kan det jobbar ju med Meja. Jag måste ju vara bredvid henne, stötta, leka och ta hand om henne på det bästa sätt jag kan.
Oavsett prognos. Oavsett hur det gått för alla andra. Oavsett hur det kommer att gå i framtiden.
Nu är det Meja det gäller, i nuet!
Jag borde tatuerat in min text där jag kan se den i stället för i nacken!
"Fånga din dag och ge den en mening"
Skickar styrketankar <3
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag läser om eran jobbiga resa, har själv varit där med min son som nu är färdigbehandlad sedan ett år tillbaka.Jag känner igen mig i mycket av det su beskriver om bergar, dalar, glädje, sorg och kast mellan tvära känslor. Tänker på er, kram
Skickar styrka till er <3 o tänker på er! bamsekram o lejonkram till er
SvaraRaderaTack! till er som läser och följer vår resa! <3
SvaraRadera