fredag 19 juli 2013

Resten av familjen...

Jag saknar den enormt! Det känns ibland som om Meja och jag är ensamma, en liten liten familj. Men jag har en fin man och tre fina trollungar till. De har drabbats så mycket av det här... Vet inte vad jag ska göra. Hur ska man räcka till?

Det är så svårt att vara fast på ett sjukhus och inte kunna vara med i deras vardag, inte kunna svara på frågor, inte kunna hjälpa till vid konflikter, inte kunna kramas godnatt...
Inte kunna avlasta Nicke med hemmet. Inte kunna sköta mer hemma och ta hand om barnen medan han får fokusera på sitt jobb. Han har egen firma och är tvungen att sköta den. Det kan inte vara lätt, samtidigt som man ska sköta hem och barn ensam och dessutom ha ett allvarligt sjukt barn man inte kan var hos så mycket. Ibland önskar jag att han bara var vanlig anställd och hade rätt (och kunde!) att vårda allvarligt sjukt barn. Men så fungerar det inte i alla familjer, alla måste hitta sin egen lösning. Och det här är vår, hur tufft det än må vara... för alla!

Barnen har det bra! De är med finaste Sandra på campingen och har ett underbart sommarlov med massor av kompisar, sol och bad. Jag kommer vara henne evigt tacksam för all hjälp under den här tiden med barnen! Innan det ställde farmor upp och passade barnen så de fick vara hemma och slippa gå på sommarfritids. Jag vet att de har det bra. Men ändå gnager oron och saknaden.

Hur påverkar den här situationen dem? Egentligen. Mio som är en omtänksam tänkare och ofta orolig av sig, Melvin som är en tuff busig kille med empati, Emmi som är en kavat men väldigt känslig tjej. Hur påverkar detta deras liv?











8 kommentarer:

  1. Fina barn ni har ..förstår att det är tufft :( Tänker varje dag på er.kram Carina och Lasse.

    SvaraRadera
  2. Sååååå fina ni är allihopa!!!!! Tillsammans klarar ni detta <3 !!! // EWelina

    SvaraRadera
  3. Ni ställs inför tuffa prövningar och man kan bara ställa sig frågan, varför? Varför ska ni behöva lida såhär mycket. Himla orättvisst, ibland undrar man vad livet egentligen går ut på, vet iallafall att jag ställt mig den fråga sen jag börjat följa er blogg. Jag lider med er och hade velat hjälpa er så mycket jag bara kan.
    Ni kommer klara detta Ina, och ni kommer komma ut starkare än någonsin, det är jag säker på!
    Dina tre trollungar där hemma förstår allt detta, barn är smartare än man tror:)
    Dom vet att dom har en fantastisk mamma och en lika fantastisk pappa som gör allt för dom, så du ska inte oroa dig Ina, du gör det bästa av situationen! Hela er familj är en förebild för mig och hur jag vill leva mitt liv tillsammans med mina man och våra två söner. Vi tänker på er och ber våra böner för att allt ska bli som förut!/jasmina

    SvaraRadera
  4. Vilka fina barn ni har!

    Kram Monica

    SvaraRadera
  5. Vilken underbart fin och kärleksfull familj ni är!
    Och när detta elände är över kommer ni att svetsas samman och bli starkare än någonsin, det blir ni sex personer mot världen <3
    Varma styrkekramar
    /Helena N

    SvaraRadera
  6. Älskade Ina, det gör så ont i mitt hjärta att läsa vad du känner. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Meja snart blir frisk igen och att ni samlas som familj. Ni ser så magiskt fina tillsammans, känn dig inte ensam för att alla vi ävem om vi inte befinner oss hos dig så följer vi er och läser vartenda ord du lägger på bloggen.

    Oändligt många varma kramar till er <3 snälla ge Meja en stor puss från mig ^^

    // R

    SvaraRadera
  7. Vackra ni!
    Styrkekramar till er alla!
    Önskar så jag kunde göra nåt...
    Läser och lider o gläds om vartannat.
    Går inte ens att försöka förstå allt du stångas med ang detta.
    / Malin

    SvaraRadera
  8. Kära Ina. Det är fullt förståeligt att du känner och tänker som du gör, normala känslor. De andra barnen är stora nog att förstå situationen och även om de saknar dig, så vet de säkert att ni gör det enda möjliga i er situation. Ni löser det så bra ni bara kan. Ni får ta igen det sen. Det är aldrig för sent. Jag lider med dig och jag imponeras av din styrka, men det är också viktigt för dig att du har någon att prata med om dina känslor, att du inte försöker undertrycka dem för att vara "duktig". Kom ihåg, det är tillåtet att känna som du gör. Jag är så glad att du i denna svåra situation, har din fina familj omkring dig. Tillsammans ska ni klara av det här och sedan återgå till att vara en "vanlig " familj igen.
    Många kramar från Jill

    SvaraRadera