Efter en mörk start kom ljuset! :)

I form av fika med finaste Malin! <3 Tänk vad en kram och en liten stunds snack med kaffe kan göra för själen! Tack för att du finns!

Vi hälsade på på Q84 eftersom Vilmer & Malin var där, men även för att prata med chefssjuksköterskan angående att uppmärksamma på avdelningen när någon går vidare. Jag trodde att det var något som gjordes, men det var det inte. Tavlan till rummet suddas bara och rummet fylls av någon annan. Inte en minnesplats, inte ett ljus, ingenting.

Jag tycker verkligen att det ska finnas ett litet hörn, en fin plats, där man kan ha en minnestavla, kanske tända ett litet ljus där man kan få minnas och skänka en tanke, när det fruktansvärda händer. Vi som är på avdelningen "känner" ju varandra, vi känner med varandra. Tar en kaffe, hälsar i korridoren, barnen leker. Vi vet alla barnens förnamn redan, hur mycket sekretess det än finns. Sen kan jag förstå att alla inte tycker som jag, men om man fick skriva på om man vill eller inte vill, borde det inte vara så svårt att få genom. Jag skulle verkligen önska att någon mindes Meja på avdelningen och att de fick reda på om det som inte får hända händer. Jag vill att Meja ska få en chans att ta farväl av någon hon lekt med. Det är verkligheten! Döden ska inte sopas under mattan, den finns där och det vet vi alla. Den lurar bakom varje hörn. Varför låtsas som att den inte finns?

PS. Jag förankrade idén på Q84´s facebook-grupp innan och många tycker som jag. De flesta skulle jag tro. Nu hoppas jag att de hittar på en fin lösning!