Du vaknar också, av smärtan. Ofta. Trots alvedon, som förut hjälpt bra. Som förut hjälpt åtminstone tillräckligt. Du vrider och vänder och gnyr och rynkar pannan. "Aj, min mage..."
Första dosen morfin fick du i natt och det känns jobbigt. Jag vet att det inte kommer vara sista. Men det har gått så fort på så kort tid. Jag hänger inte med. Jag förstår inte. Vad har vi gjort för att reta upp Gud, eller vad det nu är som styr vårt öde?
Nu ligger du med ro i ditt vackra ansikte. Du andas lugnt. Du sover. Du ser ut som när du föddes, som Snövit, rofylld, blek, röda läppar, mörkt hår. Du vackra lilla bebis.
Jag älskar dig för alltid!
<3 <3 styrke kramar till er <3 <3
SvaraRaderatack! <3
RaderaÅh Ina jag lider med er:0( nån sa till mig en gång
SvaraRaderaatt han däruppe lr vem/vad det nu är som bestämmer därute
allt väljer ut de han tycker är starkare och de får mer i livet
att kämpa med! Vissa får allt medans andra "åker räkmacka"
och det säger jag inte med bitterhet, så är det bara...<3 <3
Ni fixar det här, det är jag säker på!
Stora varma styrke kramar till er alla och främst till Meja
din Meja! Mvh/ Sara Åman <3
Tack älskade Sara! Ni har ju verkligen också fått er beskärda del! :(
RaderaNågot speciellt vill väl ödet med detta, även fast det är otroligt jobbigt.
Puss!
<3