Den 6 april kommer vi så till barnonkologen. Vi går in genom dörrarna och möts av en värme och ett lugn som inte fanns på den förra avd. Mysig korridor som gjord för barnen. Meja förändrades i ett nafs. Hon kände sig hemma. Sprang i korridoren pratade med sköterskan och tittade på alla saker. Hon var glad och nöjd! Helt annan än på förra avdelningen där hon var fastklistrad på mig.
Själv var jag på bristningsgränsen. Tårarna brände i ögonlocken och helt plötsligt kom en väldigt jobbig känsla - detta händer på riktigt. Det gäller min Meja, det handlar om vår familj. Svårt att andas. Hjärtklappning.
Jag vill springa ut härifrån och aldrig komma tillbaka.
Låser in mig på toaletten, tårarna sprutar 2 min, jag tvingar mig att ta djupa andetag och skärpa till mig. Det är inte på riktigt! Jag står utanför!
Det är bland det vackraste du skrivit, trots all smärta o sorg. Vi håller på dig o Meja. Morfar
SvaraRadera❤ jag vet att ni finns där, trots att milen är många ❤
Raderavet inte vad jag ska skriva....du ska veta att jag kommer säkert va en hjälp genom min goa syster Sandra. styrkekramar från andra sidan spåret i lilla hölö
SvaraRaderatack! Du får passa på henne så hon inte går under i att hjälpa oss! <3
Raderasötnos!!!! jag lovar att ha ett extra öga på syster =) vi tänker på er här ska du veta kramen
Radera