Deep thoughts...

Pratade med en mamma här igår kväll och hon berättade om sin sjuka son som nu återigen kämpar för sitt liv. Hon berättade om sin Gud och om alla som ber för honom. Hon berättade om kraften hon känner bakom sin familj, om stödet och all kärlek.
För några år sen hade jag tyckt att det var nonsens. Men med tiden har jag blivit mer och mer "troende"... Jag tror på NÅGOT, folk får kalla det Gud eller en kraft eller ödet eller vad de vill. Men något finns där ute och ett liv efter detta finns! Hur man väljer att "be" får vara upp till var och en, mitt sätt är nog genom konsten, genom att bearbeta mina egna känslor och sätta de på papper önskar jag av hela mitt hjärta att detta ska få ett lyckligt slut. Vilket det än må vara.

Och ingen kan få mig att tro att allt stöd från min familj, vår släkt, våra underbara vänner, alla bekanta, boende i Hölö, alla ni andra i periferin & cyberspace inte hjälpt. Det är självklart att er styrka och "böner" hjälpt Meja! Hoppas att ni orkar fortsätta gå hela vägen med oss, för den här resan har bara börjat!

Måste avsluta med ett citat från Yoko Ono:

Vi lever alla utan att veta om när vi ska dö.
Var dag är mycket dyrbar.
Medan vi överväger huruvida vi ska begå självmord eller inte, så lever vi faktiskt.
Att överhuvud taget kunna överväga är en lyx.
Att känna sig olycklig, otillfredsställd, ilsken, sorgsen är en självklar del av livet.
Men glöm aldrig bort hur underbart det är att du, som är en varelse med begränsad livstid, faktiskt lever.